Lycka.

Lycka. Sann lycka. Hur definierar man det?
Vågar man någonsin säga att man är fullt lycklig? Eller måste man alltid ha lite saker som man inte är nöjd med. Låter som en typisk svensk grej. Folk är vana vid att man beklagar sig över saker. Men de tittar konstigt på en om man säger att allting är perfekt. Då undrar de varför man är så äckligt glad och tänker "Yeah right, det går över. Vänta du bara." Och om man skulle säga att just nu är jag fullkomligt nöjd med tillvaron sneglar man oroligt runt och väntar på att blixten ska slå ner från klar himmel bara för att rätta till balansen igen.

Stopp stanna, nu får det räcka!

Jag är lycklig. Idag är jag lycklig. Och jag skäms inte ens lite för det :)